läve fortsatte skrapa mot marken med pinnen. Folk började tysta ner och till slut hörde man bara det torra knastrandet medan han ritade i sanden. efter en stund hade han ritat så mycket att han inte längre nådde för att fortsätta. Han reste sig upp. ett sus av viskningar svepte över åskådarna och de backade nu långsamt bakåt för att bereda plats åt läves stora ritning. till slut tog sig en av männen mod att fråga vad det var han höll på med. läve stannade upp, lyfte blicken och stirrade honom kyligt i ögonen. mannen sänkte huvudet,vände sig om och begav sig långsamt därifrån.
Tiden gick, natten närmade sig och trotts att nyfikenheten bland byborna var stor hade nu de flesta dragit sig hemåt för att sova. Till slut var det bara en liten flicka kvar. Hon satt orörlig. så när på huttrandetav kylan som gjorde dem sällskap. Med månens svaga sken som enda ljus var det nu svårt att urskilja strecken i sanden. Läve tittade upp mot himlen och suckade lätt,sedan såg han påflickan. -Gå hem, sa han. Flickan reste sig upp, vände sig långsamt om och sprang sedan mot byn. -Vänta bara,ropade han efter henne, kom tillbaks imorgon så ska ni alla få se.
Timmarna gick, mörka moln drev in, regn föll och snart reste sig solen för ännu en morgon. Människorna i byn var tidigt uppe och ivrade iväg mot berget för att få reda på vad det var läve hade skapat. Men när de kom fram märkte de till deras stora besvikelse att regnet hade spolat bort all sand. Och av läves mästerverk fanns nu bara en lerpöl kvar.
De stirrade nu alla på honom där han stod framför dem.
-shit happens, sa läve och tände en cigg.

(jag ville inte måla en skogsbild så valde ett stämmningsfullt fotografi ifrån olympiska spelen i spindelmannenpussande istället)